I dag kom hovrättsdomen i det uppmärksammade våldtäktsmålet från Lunds tingsrätt i januari. Jag har kommenterat den domen och även medverkat i debatten om den.
Hovrätten över Skåne och Blekinge fastställer Lunds tingsrätts dom, vilket alltså betyder att den tilltalade mannen frias även i hovrätten. Det är ingen enig hovrätt som friar honom. Majoriteten, bestående av de tre juristdomarna, vill fria medan de skiljaktiga domarna (de två nämndemännen i målet) vill fälla honom för våldtäkt.
Domskälen i hovrättens dom påminner en hel del om tingsrättens men är något utförligare om hur bevisvärderingen har gjorts och hovrätten gör också en något mer fullständig uppsåtsbedömning. De finner att det inte finns tillräckligt med bevis för att mannen har haft ett likgiltighetsuppsåt, d v s insett risken att kvinnan blev tvingad till sex men förhöll sig likgiltig till att hon blev tvingad.
Efter att ha läst hovrättsdomen kan jag konstatera att hovrätten lägger stor vikt vid kvinnan och hennes tillförlitlighet och trovärdighet men domstolen har inte alls samma fokus på mannens tillförlitlighet och trovärdighet. Hovrätten finner att kvinnans berättelse innehöll oklarheter och var mer detaljfattig än den tilltalade mannens, men att berättelserna i övrigt båda var tillförlitliga. Sedan ägnar sig domstolen åt att utförligt diskutera på vilka sätt målsägandens berättelse ändå brister och varför den därför tillsammans med den stödbevisning som finns i målet ändå inte räcker för en fällande dom. Hur hovrätten värderat mannens berättelse beskrivs inte lika utförligt. Alla de samtyckesskeptiker som oroar sig över att en samtyckeslagstiftning skulle sätta fokus på offret borde ta och läsa denna dom; för här, liksom i tingsrättens dom, är fokus helt på henne. Hovrätten förstår att det kan bero på chock att det finns vaga och oklara uppgifter i hennes berättelse men anser ändå att det påverkar bevisvärdet negativt. Att hon själv tvekar om han har förstått att hon inte ville ha sex med honom använder domstolen mot henne. Hovrätten skriver i domen (s. 6):
”Vidare måste beaktas att målsäganden både i anslutning till händelsen
och under rättegången, på sätt som redovisats i tingsrättens dom, gett uttryck för
tvekan i frågan om vad [den tilltalade] uppfattat om hennes inställning till de
sexuella handlingarna. Detta behöver inte betyda att målsägandens uppgifter är
oriktiga, men det kan tyda på att hon inte under alla skeden varit så tydlig i sina besked
till [den tilltalade].”
Hovrätten upprepar här det vi redan vet från forskning om sexualbrott: det är kvinnans ansvar att se till att mannen förstår att hon inte vill. En kvinnas kropp är tillgänglig tills hon lyckas få en man att förstå att hon inte vill.
Hovrätten beslutar att den tilltalades berättelse därmed ska ligga till grund för bedömningen och precis som i tingsrätten köps hans berättelse mer eller mindre rakt av. Han utgick ifrån att hon ville ha ”dominanssex” och agerade utifrån det, utan att försäkra sig om att så verkligen var fallet. Om det uttalar sig hovrätten i domen (s. 7):
”Han har förklarat att det varit tydligt för honom att hon ville ha dominanssex och att han
spelade med på det. Sett i ljuset av att målsäganden och [den tilltalade] känt
varandra endast några timmar och att de under den inledande samvaron i soffan inte
talat om dominanssex eller sex med våldsinslag framstår hans uppfattning som
svårförklarlig.”
Trots denna svårförklarliga uppfattning friar alltså en oenig hovrätt den tilltalade. De skiljaktiga lägger i stället målsägandens berättelse till grund för bedömningen då de menar att den är trovärdig och tillförlitlig och tillsammans med vad som i övrigt framkommit i målet räcker för en fällande dom. De menar att den tilltalades invändning (att hon var med på det som hände) framstår som en efterhandskonstruktion.
Innan hovrättens dom kom i dag så hade jag ingen aning om hur det skulle gå, om det skulle bli en friande eller fällande dom. Nu har domen kommit och precis som många andra är jag upprörd och rent ut sagt förbannad över hur det står till i det svenska rättsväsendet. Dessutom så får med största sannolikhet hovrätten sista ordet i den här frågan eftersom HD inte lär ta upp målet om det skulle överklagas. Men jag är inte förvånad; vi har sett det här alltför många gånger nu. Ansvaret för vad män förstår läggs helt på kvinnor.
Susanna Eriksson 
Tydligt att vi kvinnor måste skaffa vapen för att skydda oss själva!
Jag måste ju bara få undra över en aspekt, och det är just den om självförsvar. Skulle nu den kvinna eller man som utsätts för sexuella övergrepp lyckas försvara sig, hur skulle då en rättsituation se ut? Skulle då den utsatta även straffas för att ha försvarat sig mot övergreppet? Då Sveriges rättsystem verkar bli alltmer absurd och drar sig längre bort från rätt, reson och vanligt sunt förnuft så börjar jag bli allvarligt rädd. I vilken värld är det vi lever i och försöker uppfostra nästa generation? För det är väl ändå sunt förnuft att min kropp är privat och den bestämmer jag själv över? Hur svårt ska det behöva vara?
Hej!
Tack för din fråga. När det gäller vad man får göra för att försvara sig har vi i svensk rätt något som kallas nödvärn och som också skulle kunna kallas självförsvar. I 24 kap. 1 § brottsbalken står det att ”en gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.” Sedan listas fyra situationer där vi har rätt till nödvärn och det är den första situationen som är relevant här: nämligen ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person.
Sexuella övergrepp är ju brottsliga angrepp på person vilket innebär att den som blir utsatt – så länge övergreppet pågår eller om det precis ska börja – har rätt att försvara sig. Vad domstolen sedan gör är en bedömning av vad den angripne gjort i nödvärn och för att man ska dömas till ansvar måste gärningen alltså ha varit uppenbart oförsvarlig. Vad som avgör det är dels hur det brottsliga angreppet ser ut (angreppets beskaffenhet), man får t ex göra mer i självförsvar i en våldtäktssituation än när det handlar om sexuella ofredanden, det angripnas betydelse: i de här fallet handlar det ju om angrepp på liv och hälsa vilket har en stor betydelse. Det sista som nämns i paragrafen att det ska tas hänsyn till omständigheterna i övrigt vilket alltså innebär att allt som kan vara relevant för att bedöma försvarligheten i vad en person gjort i nödvärn ska tas med i bedömningen.
Skulle det vara så att domstolen finner att nödvärnshandlingen var uppenbart oförsvarlig så finns det ytterligare en möjlighet att gå fri från ansvar och det är den så kallade excess-bestämmelsen i 24 kap 6 § brottsbalken, vilken kort innebär att en person kan beviljas ansvarsfrihet (alltså inte dömas för vad den gjort) trots att nödvärnshandlingen var uppenbart oförsvarlig om det var så att omständigheterna vid händelsen var sådana att ”han svårligen kunde besinna sig” (ja, det står han i paragrafen…). Ett exempel på det är om man varit väldigt rädd, chockad o s v.
Det här betyder alltså, för att besvara din fråga, att du har en rätt långtgående rätt att försvara dig om du blir utsatt för ett sexuellt övergrepp, som t ex en våldtäkt. Det är viktigt att komma ihåg att så fort det brottsliga angreppet är avslutat upphör också rätten till nödvärn.
Reblogga detta på Chillbabs och kommenterade:
”Hovrätten upprepar här det vi redan vet från forskning om sexualbrott: det är kvinnans ansvar att se till att mannen förstår att hon inte vill. En kvinnas kropp är tillgänglig tills hon lyckas få en man att förstå att hon inte vill.”