Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg medverkade i går i SVT:s program Rakt på, där hon bland annat kommenterar frågan om samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen och det förändrade politiska läget efter den senaste tidens debatt, se Dagens Juridiks artikel här för en sammanfattning av vad hon sa om just detta.
Enligt Ramberg så är de politiker, de riksdagsledamöter som stiftar våra lagar, som nu svängt i samtyckesfrågan populister som inte tar det lagstiftningsansvar som enligt Ramberg kan krävas av våra folkvalda politiker. Ramberg beklagar sig över att ”gatans parlament” har fått styra och att den nya utredningen är ett resultat av plakatpolitik.
Det låter på Ramberg i intervjun som att diskussionen kring och kravet på en samtyckeslagstiftning skulle vara något hastigt påkommet under de senaste veckorna. Det är naturligtvis inte fallet. Det har motionerats i riksdagen om en samtyckeslagstiftning upprepade gånger. Frågan har utretts i en offentlig utredning som föreslog införandet av ett nytt samtyckesbaserat brott i 6 kap. brottsbalken: SOU 2010:71, regeringen höll inte med utredningen i den frågan. Professor emerita i straffrätt Madeleine Leijonhufvud har också i Samtyckesutredningen presenterat ett förslag på hur en samtyckeslagstiftning skulle kunna se ut. Frågan har diskuterats i år och dag. Det är inte så att riksdagsledamöterna fick höra talas om samtyckesrekvisit härom veckan.
Den massiva debatt och kampanj som pågått de senaste veckorna, med tusentals människor som slöt upp på Medborgarplatsen i Stockholm i en demonstration för samtyckeslagstiftning och mot sexuellt våld avfärdas föraktfullt av Ramberg som ”gatans parlament” och plakatpolitik. Jag skulle vilja kalla det demokrati. Att våra folkvalda representanter till sist öppnar upp för att återigen utreda frågan, öppnar upp för möjligheten att införa en samtyckeslagstiftning, efter att ha lyssnat på den debatt som pågått och pågår är inte märkligt. Det är resultatet av politisk kamp. En kamp om kvinnors rättstrygghet och en kamp för insatser mot det sexuella våldet. Den rättspolitiska debatt Ramberg efterlyser i programmet har pågått för fullt de senaste veckorna, men det kanske Ramberg har missat?
Som om inte detta var allvarligt nog så reproducerar Anne Ramberg i programmet många av de myter kring samtyckeslagstiftning som härjar i kommentarsfälten i sociala medier. Advokatsamfundets generalsekreterare inleder med att påpeka att det det är upp till åklagaren att bevisa brott, även i sexualbrottsmål. Jo tack, det är nog de flesta på det klara med. Sedan menar Ramberg att med en samtyckeslagstiftning så skulle bevisbördan ”hoppa över” på den tilltalade som skulle behöva bevisa att det avtalats om samtycke. Detta är inte sant. Även med ett samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen skulle bevisbördan ligga på åklagaren – något annat kommer inte på fråga. Att som generalsekreterare för Advokatsamfundet gå ut och säga att bevisbördan skulle flyttas i och med en samtyckeslagstiftning är direkt oansvarigt.
Anne Ramberg påstår också att en samtyckeslagstiftning skulle leda till ett ökat fokus på målsäganden under rättegången. För det första undrar jag vad hon har för fog för det påståendet. För det andra undrar jag om Ramberg har en susning om vad som pågår i våldtäktsrättegångar i dag? Det är ett oerhört stort fokus på målsäganden och vad (i de allra flesta fallen) hon gjorde, sade, hade på sig, hur full hon var, hennes sexuella preferenser och om hon gjorde det tillräckligt tydligt för honom att hon inte ville ha sex? Rambergs argument är ingen godtagbar invändning mot ett samtyckesrekvisit.
Ett samtyckesrekvisit kan tvärtom fungera som en sporre för att fokusera på vad gärningsmannen gjorde, sade och visste. Till exempel har det fungerat så i Kanada, där en samtyckeslagstiftning tillsammans med att i den offentliga debatten flytta fokus till våldtäktsmännens agerande och ansvar lett till en förändring menar många. Kanada är för övrigt ett av många länder som har någon form av samtyckeslagstiftning, andra länder är till exempel England, Irland, Nya Zeeland, Australien och vissa delstater i USA. Det är inte så att Sverige och det svenska rättsväsendet skulle vara helt ensamma på banan om en samtyckesreglering infördes.
Ramberg säger också att bevissvårigheterna skulle kvarstå med en samtyckeslagstiftning. Det kan jag visserligen hålla med om men ser inte det som skäl nog att avstå från en sådan reglering. Att få bukt med bevisproblematiken och de undermåliga förundersökningarna när det kommer till sexbrott är en viktig fråga, en av många viktiga frågor som måste lösas för att få slut på det sexuella våldet. Ingen påstår att samtyckeslagstiftning skulle vara det enda som behövs.
Rambergs och Advokatsamfundets motstånd mot en samtyckeslagstiftning är i grund och botten ett politiskt och ideologiskt motstånd mot att använda lagstiftning, särskilt straffrättslig sådan, för att påverka normer och attityder i samhället. Att försöka få den ideologiska uppfattningen att framstå som en sanning är allvarligt.
Susanna Eriksson 
Hej Susanna!
Jag tycker inte att du redogör tillräckligt noggrant för Rambergs position i frågan, därefter skulle jag vilja att du mer grundligt går igenom varför hon har fel. Som det är nu förtydligar du inte egentligen någonting. Läsaren förstår att det finns en konflikt, men inte var den består i. Därför är det svårt för läsaren att skapa sig en egen uppfattning och då blir det lätt att tänka att Ramberg har fel eller rätt mot bakgrund av vilket läger man tillhör, snarare än vad man tycker är rätt och fel angående sexualbrott.
Eftersom du är doktorand på området hade det varit oerhört intressant att läsa mer ingående vari det juridiska resonemanget och konflikten finns. Varför tycker t ex Ramberg som hon tycker, varför tycker Leijonhufvud som hon tycker? Kan du ställa båda parternas bästa argument emot varandra hade det för mig som lekman hjälpt mig att ta ställning. För jag antar att Ramberg inte bara är en ond eller dum person, utan att det finns något mer i hennes resonemang?
Tack på förhand, Tobias
”Rambergs och Advokatsamfundets motstånd mot en samtyckeslagstiftning är i grund och botten ett politiskt och ideologiskt motstånd mot att använda lagstiftning, särskilt straffrättslig sådan, för att påverka normer och attityder i samhället. Att försöka få den ideologiska uppfattningen att framstå som en sanning är allvarligt.”
Går det inte här att lika gärna vända på resonemanget och säga att mediakampanjen för en samtyckeslagstiftning är ett politiskt och ideologiskt uttryck för uppfattningen att lagstiftning kan och bör användas som ett verktyg för social ingenjörskonst i syfte att påverka normer och attityder i samhället i riktning mot en åskådning som endast delas av en minoritet (dvs. den feministiska)? Detta om något framstår som ett försök att få egna ideologiska uppfattningar att framstå som allmängiltiga sanningar.