Sexualbrottsutredningens förslag: Sex med någon som inte frivilligt deltar ska vara straffbart

För drygt två år sedan startade jag den här bloggen medan debatten om samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen pågick för fullt. Bland annat skrev jag ett inlägg om vad ett samtyckesbaserat våldtäktsbrott skulle kunna innebära och bemötte vanliga invändningar mot och myter om samtycke.

I dag kom betänkandet från 2014 års sexualbrottsutredning: SOU 2016:60 Ett starkare skydd för den  sexuella integriteten. Det är en omfattande utredning med flera förslag. Det jag tycker är bra och riktigt är att kommittén valt att i stället för att bara lägga till bestämmelser till den befintliga lagstiftningen om sexualbrott (vilket har varit fallet i de senaste reformerna på området)  ta ett rejält omtag och vill jobba om lagstiftningen i dess helhet.

Utredningen föreslår att det ska bli straffbart att ha sex med någon som inte frivilligt deltar, vad som också kan kallas ett samtyckesrekvisit. Eftersom själva ordet samtycke redan är ett vedertaget begrepp i straffrätten väljer man dock att i stället prata om frivilligt deltagande, som även Madeleine Leijonhufvud gjorde i sin Samtyckesutredning från 2008.

Frivilligheten måste uttryckas genom ord eller handling, kan inte ges i förväg och kan när som helst tas tillbaka. Utredningen föreslår att det inte ska anges närmare än så i lagstiftningen hur frivilligheten ska uttryckas utan lämnar det till domstolarna att avgöra. Det är klokt, eftersom det knappast är görligt att i lagtext uttrycka alla olika sätt på vilket människor kan uttrycka att de vill delta i sexuella aktiviteter. Så kallat tyst eller inre samtycke gills inte och passivitet är inte ett uttryck för frivilligt deltagande. Utredningen föreslår dock att det i lagtexten ska anges i vilka situationer som ett uttryck för frivilligt deltagande ändå inte ska anses giltigt, dessa situationer motsvarar i stort de situationer som redan i dag är straffbelagda, till exempel våld, tvång, utnyttjande av särskilt utsatt situation och så vidare. Jag tycker sammanfattningsvis att det är ett välövervägt förslag och lagtextens föreslagna lydelse är bra.

Det är en enig parlamentarisk kommitté som kommer med förslaget, och även kommitténs experter, med en reservation, stödjer förslaget.

Förutom att gränsen för det kriminaliserade området föreslås flyttas från våld, hot eller tvång till avsaknad av frivilligt deltagande kommer utredningen  med flera andra förslag.

  • Brottet kommer inte längre kallas våldtäkt utan sexuellt övergrepp. På samma sätt kommer brottet sexuellt tvång byta namn till sexuell kränkning. Detta motiveras bland annat med att tydligare markera att det inte längre krävs våld, hot eller tvång för att det ska handla om ett brott. Jag har inga invändningar mot att byta namn på brotten och tycker det finns goda argument för att göra så som de nu gör. Visserligen går det såklart att säga att sexuella övergrepp är våld, det är de ju, men det finns redan gått om brott som kan ses som våld men där varken namn eller kapitel i lagstiftningen uttryckligen handlar om våld.
  • Det straffrättsliga skyddet för barn som fyllt 15 år men inte 18 år förstärks. Sedan tidigare är sexuella övergrepp mot barn under 15 år reglerat särskilt. Utredningen föreslår nu att om ett sexuellt övergrepp begås mot ett barn som fyllt 15 men inte 18 så ska det vara en försvårande omständighet vid gradindelning och straffvärdebedömningen. Även detta är ett rimligt förslag och som utredningen påpekar bör det leda till att Sverige bättre lever upp till Barnkonventionens krav om att skydda barn från sexuella övergrepp.
  • Utredningen föreslår en ny gradindelning av brotten sexuellt övergrepp och sexuell kränkning samt sexuellt övergrepp mot barn och sexuell kränkning av barn där synnerligen grovt sexuellt övergrepp (osv.) kan komma i fråga för de allra värsta formerna av sexualbrott. Det påminner om de förändringar som skedde av misshandelsbrottet för några år sedan där straffskalan delas upp när det kommer till de grova brotten för att på så vis höja minimistraffen för de allra värsta brotten. Jag tänker att det precis som vid synnerligen grov misshandel kommer vara relativt ovanligt att någon döms för synnerligen grovt sexuellt övergrepp, helt enkelt eftersom de fall som skulle kunna ses som det är så få.
  • Skyddet mot virtuella sexuella övergrepp föreslås stärkas genom att det inte kommer krävas att förövaren och brottsoffret är på samma plats för att ett sexuellt övergrepp ska anses ha begåtts. Det räcker med att förövaren förmår brottsoffret, t ex via internet, att utföra handlingen på sig själv eller med någon annan.
  • Utredningen föreslår också att det tydliggörs att målsägandebiträde i regel ska utses i samband med att förundersökningen inleds när det kommer till sexualbrott, det vill säga tidigare än vad som oftast sker i dag. Forskning visar att ett målsägandebiträde som finns med från ett tidigt skede är en viktig faktor för att en anmälan ska gå hela vägen till en fällande dom. Utredningen föreslår också att det ska ställas högre krav på kompetens och erfarenhet hos den jurist som ska vara målsägandebiträde samt att det ska vara samma regler för när ett målsägandebiträde kan låta en annan jurist ersätta hen som när en försvarsadvokat kan det. Precis som att relationen mellan tilltalad och försvarsadvokat bygger på förtroende gör relationen mellan målsägande och målsägandebiträde det, därför är utredningens förslag mycket bra.
  • Till sist föreslår utredningen också att för de allvarligaste sexualbrotten (från sexuellt övergrepp av normalgraden och uppåt samt grov sexuell kränkning) så införs ett motsvarande oaktsamhetsbrott. Detta kan jämföras med till exempel mord och vållande till annans död eller misshandel och vållande av kroppsskada. Brotten skulle i så fall kallas oaktsamt sexuellt övergrepp samt oaktsam sexuell kränkning. En förutsättning för att fällas är att frivilligt deltagande saknas och att den tilltalade antingen insåg att det kan vara så att det saknas men ändå väljer att fortsätta eller inte insåg men kunde ha gjort något för att komma till insikt och dessutom borde ha gjort något för att komma till insikt om att det saknades frivilligt deltagande. Precis som vid andra typer av oaktsamhetsbrott blir straffskalan lägre än för de uppsåtliga brotten. Jag tycker att ett oaktsamhetsbrott blir ett viktigt komplement på sexualbrottens område och tror att det kan bidra till att fler gärningar som bör straffas också kommer straffas.

Jag är alltså mycket positiv till utredningens förslag och det är också glädjande att utredningens alla ledamöter, som kommer från samtliga riksdagspartier, står bakom förslaget och att justitieministern vid presskonferensen sa att detta kommer bli mandatperiodens viktigaste straffrättsliga reform vilket tyder på att regeringen räknar med att den nya lagen kommer kunna antas innan valet 2018. Först ska dock utredningen ut på remiss men kommer det inte fram något där som gör att regeringen vill göra några större förändringar av utredningens förslag i sin proposition kan vi nog räkna med att det är så här lagstiftningen kommer se ut om några år. Ett steg i rätt riktning och en sexualbrottslagstiftning mer passande för ett modernt samhälle som vill vara jämställt.

Annonser

Våld i hederns namn – god forskning, kunskap och aktivism förutsätter varandra

Det säger förmodligen något viktigt om vår tid att det inte går att diskutera principiella frågor om våld i hederns namn utan att det snabbt blir en aggressiv stämning där argument, frågor och åsikter tolkas som förolämpningar och kränkningar. Eller – ännu värre – tolkas som att man ifrågasätter att våldet finns, eller inte vill göra något åt det. Ett sådant kommunikationshaveri ägde rum på Twitter i helgen. Tidningen Norra Västerbottens politiska redaktör Sakine Madon har gett sin sida av saken här. Hon har självklart rätt att formulera sin egen upplevelse. Utifrån vårt perspektiv är hennes beskrivning orättvis och blogginlägget är djupt bekymrande.

Det är uppenbart för alla att det inte gick att ha en meningsfull diskussion på de 140 tecken som Twitter tillåter. Kanske bidrar rentav det kortfattade formatet till missförstånd och inbjuder till förenklingar. Problemet med Twitter var också att vi snabbt översköljdes av mer eller mindre anonyma Twitter-mentions som hotade med våld, ifrågasatte vår mentala hälsa, kom med glåpord och allmänt hatiska uttalanden. Om det är så att även Sakine Madon drabbades av en våg av hat och hätskhet så beklagar vi verkligen detta. Vi har aldrig varit med om något liknande och att vara utsatt för näthatet på Twitter var rent chockerande. Hatet och hoten på Twitter gjorde att det inte fungerade att diskutera dessa angelägna frågor.

Forskning om våld i hederns namn är ett stort internationellt område och ett viktigt kunskapsfält. Det leder till att den som vill ta frågorna på allvar måste förhålla sig till en mycket stor mängd skrivet material, och att det finns många olika nyanser, teorier och infallsvinklar i forskningen. Det leder i sin tur till att kunskap på området kräver ett omfattande läsande, särskilt i ett litet land som Sverige där det inte alltid finns så mycket samlad empirisk kunskap. Ett par exempel på viktig nyare internationell forskning är Aisha K. Gill, Carolyn Strange & Karl Roberts (2014) ‘Honour’ Killing and Violence – Theory, Policy and Practice. Palgrave Macmillan, New York och Louise Lund Liebmann (2014) Et spørgsmål om ære? Intertekstuelle læsninger af fortællinger om æresrelateret vold. Akademisk avhandling, Köpenhamns universitet.

God forskning finns även tillgänglig på svenska. Ett par exempel är Åsa Eldén (2003) Heder på liv och död. Våldsamma berättelser om rykten, oskuld och heder. Akademisk avhandling, Uppsala universitet och Ylva Brune (2004) Nyheter från gränsen. Akademisk avhandling, Göteborgs universitet. Åsa Eldén & Jenny Westerstrand (2004) ”Hederns försvarare. Den rättsliga hanteringen av ett hedersmord”, KvT 2004 nr 3. Ylva Brune skriver också mycket bra i boken Mehrdad Darvishpour & Charles Westin (red) (2008) Migration och etnicitet – perspektiv på ett mångkulturellt Sverige. Studentlitteratur, Lund.

Bra och läsvärda ingångar till våld i hederns namn finns i Jenny Westerstrands artikel ”Här är sanningen i debatten om hedersvåld” i DN och i Minoo Alinias inlägg ”Tio år med ”hederskultur”: dags att tänka om”.

Varför var då Sakine Madons tweet problematiskt genom att bidra till en rasistisk dikotomisering mellan hederskultur och ”mäns våld mot kvinnor”?

Madon

Att dikotomisera innebär att hålla två saker isär och att själva definitionen av den ena saken utgår från att den inte är den andra saken. Ingenting kan vara båda sakerna samtidigt. Att dikotomisera lämnar inte utrymme för gråskalor eller att se nyanser. När skillnad betonas mellan våld i hederns namn och ”mäns våld mot kvinnor” framstår det som att det finns en stor väsensskillnad mellan de två begreppen.

Men att hederskultur drabbar andra och att mäns våld mot kvinnor inte skulle göra det är inte sant. Runt varje kvinna som blir slagen av en man hon lever i en nära relation till finns barn, vänner, syskon, föräldrar, släktingar, arbetskamrater, bekanta med flera som anar, ser och vet vad som händer. Några försöker desperat hjälpa till, några blundar, några skyddar den våldsutövande mannen. Precis som när det kommer till våld i hederns namn. Barn som lever i hem där en förälder slår en annan förälder löper mycket större risk att själva utsättas för våld i hemmet än andra barn, utöver det trauma det innebär att se en förälder slå en annan förälder. Mäns våld mot kvinnor drabbar många och många blir inblandade. Precis som när det kommer till våld i hederns namn.

Att dikotomisering bidrar till en rasistisk tolkning av våld betyder givetvis inte för den delen att Sakine Madon är rasist eller drivs av rasistiska motiv. Vi måste kunna skilja på sakfrågan och personen. Dikotomin mellan hederskultur/våld i hederns namn och mäns våld mot kvinnor bidrar till en rasistisk tolkning av våld. Problemen är nämligen flera: dikotomin kan få det att framstå som att våld i hederns namn är så mycket värre än mäns våld mot kvinnor. Tolkad på det sättet blir dikotomin rasistisk eftersom den kan få svenska mäns våld att framstå som mindre allvarligt och inte lika hemskt. Dessutom lyfts ofta makt och förtryck fram när det kommer till våld i hederns namn, vilket är bra, men lyfts tyvärr inte lika ofta fram när det kommer till mäns våld mot kvinnor. Se till exempel regeringens handlingsplan från 2007 ”Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck och våld i samkönade relationer” (skr. 2007/08:39) där förtryck och makt lyfts fram när det kommer till våld i hederns namn men inte särskilt mycket beträffande mäns våld mot kvinnor (underförstått svenska mäns våld mot svenska kvinnor). Våld i hederns namn framställs som farligt, ociviliserat och patriarkalt medan mäns våld mot kvinnor framställs som olyckliga, enstaka, händelser i en nation av annars jämställda män.

Men är det egentligen så farligt att lyfta fram visst våld som något särskilt eller speciellt? Får man t ex inte säga att grov misshandel och dödligt våld är värre än ringa misshandel och ett mindre allvarligt våld? Självklart får man det. Problemet med en splittrad syn på våld är dock att det osynliggör helheten och får det att framstå som att olika typer av våld inte hänger samman. En fragmentiserad bild av våldet gör det visserligen lätt att se flisan i sin broders öga men hjälper också till att dölja bjälken i sitt eget. Istället för att se det som förenar nästan allt våld i världen – mäns våldsutövande och förtryck – blir bilden fragmentiserad, och därmed obegriplig i sin helhet.

När forskningen är som bäst bidrar den till att förklara världen och att hjälpa till med att förstå helheten. Det är viktigt att nämna läsandet av forskning som en förutsättning för kunskap eftersom det ibland går att spåra en ton av bildningsförakt och avståndstagande från forskningen och universiteten i debatten. Sökandet efter akademisk kunskap och förståelse är själva drivkraften för forskare. Aktivister och opinionsbildare har ofta andra drivkrafter, man vill t ex åtgärda eller beskriva något man ser som ett viktigt samhällsproblem. För en bättre förståelse av våldsfrågorna krävs respekt för dessa olika utgångspunkter. Det krävs att forskare, aktivister och opinionsbildare kan samtala om frågorna på ett konstruktivt sätt. Där kan vi alla förbättra oss, och lära oss av helgens erfarenheter, och gemensamt arbeta för att åstadkomma ett bättre offentligt samtal om våld i hederns namn.

Susanna Eriksson och Andreas Pettersson

Crossposted på Rätt och samhälle

Kvinnofrid?

I dag är det den internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. För mer information om dagen och för gott om lättillgänglig information om våld mot kvinnor kan du gärna besöka UN Womens hemsida

Sverige sticker ut genom en relativt radikal lagstiftning när det kommer till kriminaliseringen av mäns våld mot kvinnor. Jag tror de allra flesta känner till brottet grov kvinnofridskränkning som kom genom den så kallade kvinnofridsreformen i slutet av 1990-talet. Att grov kvinnofridskränkning egentligen är en specialvariant av brottet grov fridskränkning brukar vara mindre känt. Grov fridskränkning täcker andra former av våld i nära relation. Brottsbeskrivningen hittar du i 4 kap 4a § brottsbalken. Brotten är avsedda att särskilt komma åt det våld i nära relationer som är upprepat och en del av ett större mönster av kontroll och förtryck.

Det som gjorde kvinnofridsreformen unik var att den präglades av ett tydligt maktperspektiv på förhållandet mellan könen och att frågan om jämställdhet tydligt kopplades till mäns våld mot kvinnor i nära relation. Därtill fanns en tydlig vision om att mäns våld mot kvinnor i nära relation måste upphöra. Detta framkommer tydligt i citatet nedan, som är hämtat från proposition 1997/98:55 Kvinnofrid, s. 20-21:

På många områden råder dock alltjämt obalans i maktförhållandet mellan könen. Det mest extrema exemplet på en sådan obalans är det våld som män riktar mot kvinnor som de har eller har haft en nära relation till.Det är en form av våld som kvinnor i alla samhällen utsätts för, om än i olika omfattning. /…/ Mäns våldsbrott mot kvinnor utgör därför ett allvarligt samhällsproblem. Att bekämpa denna brottslighet är av denna anledning en prioriterad uppgift för rättsväsendet. Det är numera väl dokumenterat, både i forskning och annan litteratur, att det våld som män riktar mot kvinnor ofta har sitt ursprung i och finner näring ur fördomar och föreställningar om mäns överordning och kvinnors underordning. Våldet mot kvinnor utgör således ett hinder för den enskilda kvinnans rättstrygghet liksom det är ett hinder för den fortsatta utvecklingen mot jämställdhet mellan kvinnor och män, i samhället i stort liksom mellan enskilda kvinnor och män. Att vidta fortsatta åtgärder för att förhindra detta våld är därför nödvändigt och brådskande.

Så vad har då hänt därefter? Det maktperspektiv som präglade 1990-talet har tyvärr försvunnit under 2000-talet. Mäns våld mot kvinnor talas visserligen fortfarande om som ett jämställdhetsproblem, eller snarare som ett samhällsproblem, men könsmaktsperspektivet är som bortblåst. Därmed osynliggörs i stor utsträckning också all den forskning som i dag bedrivs och som har bedrivits under de senaste decennierna och även den kunskap som finns som präglas av ett könsmaktsperspektiv. I de senaste årens handlingsplaner och officiella dokument efterfrågas mer forskning och mer kunskap, vilket på ett sätt såklart är positivt, men samtidigt blir problematiskt eftersom den forskning som finns inte används eller hänvisas till.

Även om det fortfarande talas om att mäns våld mot kvinnor ska bekämpas så verkar det när det kommer till de konkreta förslagen och åtgärderna som att våldet snarare ska hanteras. Därtill ska kvinnojourer professionaliseras och effektiviseras, utan att tillräckliga medel skjuts till. Socialtjänsters arbete ska kvalitetssäkras och utvärderas. Metoder ska utvecklas. Det här präglas av den ideologiska kontexten som brukar kallas New Public Management.

Avsaknaden av ett könsmaktsperspektiv gör att den officiella diskursen om mäns våld mot kvinnor inte längre blir lika farlig eller utmanande som den tidigare ansetts vara. Frågan når då kanske lättare ut till flera men på bekostnad av själva kärnfrågan – den om maktförhållanden mellan könen. Som tidigare nämnts osynliggörs och förloras också kunskap och erfarenheter. Därför måste maktfrågan tillbaka upp på agendan. Jag kommer därför i ett kommande blogginlägg göra en analys av regeringens skrivelse 2007/08:39 Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer som är den senaste nationella handlingsplanen mot mäns våld mot kvinnor i en nära relation.

Vi har nu en ny regering. Jag vill därför uppmana justitieminister Morgan Johansson och jämställdhetsminister Åsa Regnér att på nytt börja behandla frågan om mäns våld mot kvinnor i nära relation (och mäns våld mot kvinnor i stort) för vad den faktiskt är – en fråga om makt.

Hovrätten fastställer att det är kvinnors ansvar att se till att män förstår

I dag kom hovrättsdomen i det uppmärksammade våldtäktsmålet från Lunds tingsrätt i januari. Jag har kommenterat den domen och även medverkat i debatten om den.

Hovrätten över Skåne och Blekinge fastställer Lunds tingsrätts dom, vilket alltså betyder att den tilltalade mannen frias även i hovrätten. Det är ingen enig hovrätt som friar honom. Majoriteten, bestående av de tre juristdomarna, vill fria medan de skiljaktiga domarna (de två nämndemännen i målet) vill fälla honom för våldtäkt.

Domskälen i hovrättens dom påminner en hel del om tingsrättens men är något utförligare om hur bevisvärderingen har gjorts och hovrätten gör också en något mer fullständig uppsåtsbedömning. De finner att det inte finns tillräckligt med bevis för att mannen har haft ett likgiltighetsuppsåt, d v s insett risken att kvinnan blev tvingad till sex men förhöll sig likgiltig till att hon blev tvingad.

Efter att ha läst hovrättsdomen kan jag konstatera att hovrätten lägger stor vikt vid kvinnan och hennes tillförlitlighet och trovärdighet men domstolen har inte alls samma fokus på mannens tillförlitlighet och trovärdighet. Hovrätten finner att kvinnans berättelse innehöll oklarheter och var mer detaljfattig än den tilltalade mannens, men att berättelserna i övrigt båda var tillförlitliga. Sedan ägnar sig domstolen åt att utförligt diskutera på vilka sätt målsägandens berättelse ändå brister och varför den därför tillsammans med den stödbevisning som finns i målet ändå inte räcker för en fällande dom. Hur hovrätten värderat mannens berättelse beskrivs inte lika utförligt. Alla de samtyckesskeptiker som oroar sig över att en samtyckeslagstiftning skulle sätta fokus på offret borde ta och läsa denna dom; för här, liksom i tingsrättens dom, är fokus helt på henne. Hovrätten förstår att det kan bero på chock att det finns vaga och oklara uppgifter i hennes berättelse men anser ändå att det påverkar bevisvärdet negativt. Att hon själv tvekar om han har förstått att hon inte ville ha sex med honom använder domstolen mot henne. Hovrätten skriver i domen (s. 6):

Vidare måste beaktas att målsäganden både i anslutning till händelsen
och under rättegången, på sätt som redovisats i tingsrättens dom, gett uttryck för
tvekan i frågan om vad [den tilltalade] uppfattat om hennes inställning till de
sexuella handlingarna. Detta behöver inte betyda att målsägandens uppgifter är
oriktiga, men det kan tyda på att hon inte under alla skeden varit så tydlig i sina besked
till [den tilltalade].”

Hovrätten upprepar här det vi redan vet från forskning om sexualbrott: det är kvinnans ansvar att se till att mannen förstår att hon inte vill. En kvinnas kropp är tillgänglig tills hon lyckas få en man att förstå att hon inte vill.

Hovrätten beslutar att den tilltalades berättelse därmed ska ligga till grund för bedömningen och precis som i tingsrätten köps hans berättelse mer eller mindre rakt av. Han utgick ifrån att hon ville ha ”dominanssex” och agerade utifrån det, utan att försäkra sig om att så verkligen var fallet. Om det uttalar sig hovrätten i domen (s. 7):

”Han har förklarat att det varit tydligt för honom att hon ville ha dominanssex och att han
spelade med på det. Sett i ljuset av att målsäganden och [den tilltalade] känt
varandra endast några timmar och att de under den inledande samvaron i soffan inte
talat om dominanssex eller sex med våldsinslag framstår hans uppfattning som
svårförklarlig.

Trots denna svårförklarliga uppfattning friar alltså en oenig hovrätt den tilltalade. De skiljaktiga lägger i stället målsägandens berättelse till grund för bedömningen då de menar att den är trovärdig och tillförlitlig och tillsammans med vad som i övrigt framkommit i målet räcker för en fällande dom. De menar att den tilltalades invändning (att hon var med på det som hände) framstår som en efterhandskonstruktion.

Innan hovrättens dom kom i dag så hade jag ingen aning om hur det skulle gå, om det skulle bli en friande eller fällande dom. Nu har domen kommit och precis som många andra är jag upprörd och rent ut sagt förbannad över hur det står till i det svenska rättsväsendet. Dessutom så får med största sannolikhet hovrätten sista ordet i den här frågan eftersom HD inte lär ta upp målet om det skulle överklagas. Men jag är inte förvånad; vi har sett det här alltför många gånger nu. Ansvaret för vad män förstår läggs helt på kvinnor.

Är det dags att prata om kvinnors våld mot män i nära relation?

Mäns våld mot kvinnor i nära relation är ett bekant och allmänt använt begrepp i Sverige. Det är inte ovanligt när detta stora samhällsproblem diskuteras att invändningen kommer att kvinnors våld mot män i nära relation är lika vanligt förekommande. T ex skrev KDU Gotlands ordförande Mimmi Westerlund det på sin blogg i går och hon har tidigare skrivit om det på SVT Debatt: ”Vi måste våga prata om kvinnors våld mot män” och ”Linda, det är partnervåldet som det handlar om” då i egenskap av KDU:s rättspolitiska talesperson. 

Hur är det egentligen? Är kvinnors våld mot män i nära relation ett lika vanligt förekommande samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor i nära relation? Det är inte svårt att hitta forskning och statistik som kan styrka ett sådant påstående. Problemet är bara vad som egentligen mäts. Forskare som fokuserar på mäns våld mot kvinnor i nära relation tenderar att komma fram till att kvinnors våld mot män inte är lika vanligt förekommande. Forskare som fokuserar på kvinnors våld mot män i nära relation tenderar däremot att komma fram till att det är lika vanligt förekommande. Vad gäller egentligen? Av forskning som tittat på nu nämnda skillnad framkommer att de forskare som hävdar att det är lika vanligt förekommande i princip räknar antalet våldshandlingar och därmed kommer fram till att det är lika vanligt med kvinnors våld mot män som mäns våld mot kvinnor (inom nära relationer). De som menar att mäns våld mot kvinnor är mer vanligt än kvinnors våld mot män kontextualiserar våldshandlingarna. När hände våldet? Hur? Vilka skador uppkom? Var det i självförsvar? Var våldet en del av ett större mönster av kontroll och förtryck? Se till exempel: Dobash & Dobash (2004) ”Womens Violence to Men in Intimate Relationships – Working on a Puzzle” British Journal of Criminology Vol 44 s 324-349 och Melton, H och Belknap, J (2003) ”He Hits, She Hits: Assesing Gender Differences and Similarities in Officially Reported Intimate Partner Violence” Criminal Justice & Behavior Vol 30 No 3 s 328-348.

Vad som då framkommer är att mäns våld mot kvinnor i nära relationer leder till allvarligare skador och är oftare en del av ett större mönster av kontroll och förtryck. Kvinnors våld mot män i nära relationer handlar ofta om självförsvar. Det vill säga att när en kvinna slår sin manliga partner är det oftast efter att han har slagit henne. Ett exempel här är en svensk självrapporteringsstudie omfattande 173 män (Lövestad och Krantz, 2012) i vilken 64 % av de män som uppger sig ha blivit utsatta för våld av en kvinnlig partner det senaste året (11 % av deltagarna i studien) uppger att de samtidigt använt våld mot sin partner. I studien bakom den artikel som länkats till ovan har Dobash & Dobash också intervjuat heterosexuella par där det förekommit våld från båda parter i relationen. Paren i studien är överens när det kommer till kvinnornas våldsanvändning: det händer sällan, inte lika frekvent, inte lika allvarliga skador och männen tar det inte på allvar (uppger de själva). Männens och kvinnornas svar går dock i sär när det kommer till männens våld. Kvinnorna rapporterar mer våld utövat av deras manliga partners än vad dessa själva gör. Männen i studien rapporterar aldrig högre egen våldsanvändning än vad deras kvinnliga partner gör men kvinnorna kunde rapportera högre egen våldsanvändning än vad deras manliga partners rapporterade om deras våldsanvändning. Vidare framkom av studien att männens känsla av trygghet i det egna hemmet inte verkade minska på samma sätt som kvinnornas efter att ha blivit utsatta för våld.

I stället för att studera utsatthet för våld kan mönster i utsattheten för våld studeras. Michael P Johnson har identifierat fyra olika typer av våldsmönster baserat på graden av kontroll som medföljer våldet:

  • Situationsbetingat våld = bägge parter i ett förhållande använder våld sporadiskt, ingen använder sig av kontroll och våldet eskalerar sällan
  • Intim terrorism = våld används enbart av den ena partnern som en del av ett större mönster av förtryck och kontroll. Våldet eskalerar och den utsatta lider fysisk skada av våldet och upplever rädsla i förhållandet
  • Våldsamt motstånd = den ena partnern använder våld (men inte kontroll) som motstrategi och försvar på det våld den andre partnern utsätter en för
  • Ömsesidigt våld och kontroll = bägge parter i en relation använder och utsätter den andra i relationen för våld och kontroll

När kvinnors våld mot män i nära relation studeras utifrån dessa våldsmönster framkommer att det oftast handlar om ”våldsamt motstånd” eller ”situationsbetingat våld”, delvis ”ömsesidigt våld och kontroll” men sällan ”intim terrorism”.

Kvinnors våld mot män i nära relation är helt enkelt inte ett lika allvarligt samhällsproblem.

Mäns våld mot kvinnor generellt har dock av FN, EU, WHO med flera beskrivits som ett allvarligt samhällsproblem, ett allvarligt folkhälsoproblem, det värsta uttrycket för de ojämlika maktförhållandena mellan könen och så vidare.

Därför har vi i Sverige ett brott som heter grov kvinnofridskränkning. Brottet är ett specialfall av brottet grov fridskränkning (4 kap 4a § brottsbalken, grov kvinnofridskränkning finns i paragrafens andra stycke). Det enda som skiljer brotten åt är att grov kvinnofridskränkning kommer i fråga när de gärningar som beskrivs i första stycket i paragrafen begås av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift eller sambo med. Övriga rekvisit är de samma och straffskalan är densamma. Grov fridskränkning kan alltså vara aktuellt vid till exempel kvinnors våld mot män i nära relationer, våld i samkönade nära relationer eller vid föräldrars våld mot barn. Fridskränkningsbrotten infördes genom att riksdagen antog propositionen Kvinnofrid år 1999. När fridskränkningsbrotten utvärderades häromåret kom utredaren fram till att brottet grov kvinnofridskränkning medfört en straffvärdehöjning på den typen av brottslighet medan brottet grov fridskränkning inte varit lika framgångsrikt. Det är viktigt att polis och åklagare när de utreder t ex kvinnors våld mot män i nära relation och barnmisshandel inte glömmer bort grov fridskränkning.

Så, är det då dags att prata om kvinnors våld mot män i nära relation? Visst, det kan vi göra. Men utan att låtsas som att det skulle vara ett lika allvarligt samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor i nära relation.

Advokatsamfundets generalsekreterare sprider myter som härskar i kommentarsfälten

Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg medverkade i går i SVT:s program Rakt på, där hon bland annat kommenterar frågan om samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen och det förändrade politiska läget efter den senaste tidens debatt, se Dagens Juridiks artikel här för en sammanfattning av vad hon sa om just detta. 

Enligt Ramberg så är de politiker, de riksdagsledamöter som stiftar våra lagar, som nu svängt i samtyckesfrågan populister som inte tar det lagstiftningsansvar som enligt Ramberg kan krävas av våra folkvalda politiker. Ramberg beklagar sig över att ”gatans parlament” har fått styra och att den nya utredningen är ett resultat av plakatpolitik.

Det låter på Ramberg i intervjun som att diskussionen kring och kravet på en samtyckeslagstiftning skulle vara något hastigt påkommet under de senaste veckorna. Det är naturligtvis inte fallet. Det har motionerats i riksdagen om en samtyckeslagstiftning upprepade gånger. Frågan har utretts i en offentlig utredning som föreslog införandet av ett nytt samtyckesbaserat brott i 6 kap. brottsbalken: SOU 2010:71, regeringen höll inte med utredningen i den frågan. Professor emerita i straffrätt Madeleine Leijonhufvud har också i Samtyckesutredningen presenterat ett förslag på hur en samtyckeslagstiftning skulle kunna se ut. Frågan har diskuterats i år och dag. Det är inte så att riksdagsledamöterna fick höra talas om samtyckesrekvisit härom veckan.

Den massiva debatt och kampanj som pågått de senaste veckorna, med tusentals människor som slöt upp på Medborgarplatsen i Stockholm i en demonstration för samtyckeslagstiftning och mot sexuellt våld avfärdas föraktfullt av Ramberg som ”gatans parlament” och plakatpolitik. Jag skulle vilja kalla det demokrati. Att våra folkvalda representanter till sist öppnar upp för att återigen utreda frågan, öppnar upp för möjligheten att införa en samtyckeslagstiftning, efter att ha lyssnat på den debatt som pågått och pågår är inte märkligt. Det är resultatet av politisk kamp. En kamp om kvinnors rättstrygghet och en kamp för insatser mot det sexuella våldet. Den rättspolitiska debatt Ramberg efterlyser i programmet har pågått för fullt de senaste veckorna, men det kanske Ramberg har missat?

Som om inte detta var allvarligt nog så reproducerar Anne Ramberg i programmet många av de myter kring samtyckeslagstiftning som härjar i kommentarsfälten i sociala medier. Advokatsamfundets generalsekreterare inleder med att påpeka att det det är upp till åklagaren att bevisa brott, även i sexualbrottsmål. Jo tack, det är nog de flesta på det klara med. Sedan menar Ramberg att med en samtyckeslagstiftning så skulle bevisbördan ”hoppa över” på den tilltalade som skulle behöva bevisa att det avtalats om samtycke. Detta är inte sant. Även med ett samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen skulle bevisbördan ligga på åklagaren – något annat kommer inte på fråga. Att som generalsekreterare för Advokatsamfundet gå ut och säga att bevisbördan skulle flyttas i och med en samtyckeslagstiftning är direkt oansvarigt.

Anne Ramberg påstår också att en samtyckeslagstiftning skulle leda till ett ökat fokus på målsäganden under rättegången. För det första undrar jag vad hon har för fog för det påståendet. För det andra undrar jag om Ramberg har en susning om vad som pågår i våldtäktsrättegångar i dag? Det är ett oerhört stort fokus på målsäganden och vad (i de allra flesta fallen) hon gjorde, sade, hade på sig, hur full hon var, hennes sexuella preferenser och om hon gjorde det tillräckligt tydligt för honom att hon inte ville ha sex? Rambergs argument är ingen godtagbar invändning mot ett samtyckesrekvisit.

Ett samtyckesrekvisit kan tvärtom fungera som en sporre för att fokusera på vad gärningsmannen gjorde, sade och visste. Till exempel har det fungerat så i Kanada, där en samtyckeslagstiftning tillsammans med att i den offentliga debatten flytta fokus till våldtäktsmännens agerande och ansvar lett till en förändring menar många. Kanada är för övrigt ett av många länder som har någon form av samtyckeslagstiftning, andra länder är till exempel England, Irland, Nya Zeeland, Australien och vissa delstater i USA. Det är inte så att Sverige och det svenska rättsväsendet skulle vara helt ensamma på banan om en samtyckesreglering infördes.

Ramberg säger också att bevissvårigheterna skulle kvarstå med en samtyckeslagstiftning. Det kan jag visserligen hålla med om men ser inte det som skäl nog att avstå från en sådan reglering. Att få bukt med bevisproblematiken och de undermåliga förundersökningarna när det kommer till sexbrott är en viktig fråga, en av många viktiga frågor som måste lösas för att få slut på det sexuella våldet. Ingen påstår att samtyckeslagstiftning skulle vara det enda som behövs.

Rambergs och Advokatsamfundets motstånd mot en samtyckeslagstiftning är i grund och botten ett politiskt och ideologiskt motstånd mot att använda lagstiftning, särskilt straffrättslig sådan, för att påverka normer och attityder i samhället. Att försöka få den ideologiska uppfattningen att framstå som en sanning är allvarligt. 

Lundsbergsdomen – eller: det brister i uppsåtsbedömningen del 3

Som tidigare utlovat kommer här mina kommentarer på domen från det uppmärksammade Lundsbergsmålet där 9 elever åtalades för olaga hot alternativt ofredande och en anställd åtalades för medhjälp till olaga hot alternativt ofredande. Två av eleverna åtalades också för vållande till kroppsskada. Värmlands tingsrätt friade eleverna samt den anställde när det kommer till åtalet om olaga hot alternativt ofredande respektive medhjälp till det. De elever som åtalats för vållande till kroppsskada fälldes dock för det.

För att fällas för olaga hot (4 kap 5 § brottsbalken) eller ofredande (4 kap 7 § brottsbalken) krävs uppsåt. Vållande till kroppsskada (3 kap 8 § brottsbalken) är ett oaktsamhetsbrott, det vill säga att det räcker med att den tilltalade varit oaktsam, något uppsåt krävs inte.

Den händelse målet handlar om utspelar sig en tidig lördagskväll på internatskolan Lundsberg och det är den första helgen på terminen och introduktionsvecka för de nya eleverna. Tingsrätten konstaterar efter att ha återgett målsägandenas, de tilltalades och vittnenas berättelser att det inte är helt enkelt att utreda exakt vad som hänt vid tillfället för händelsen samt under veckan fram tills att det ägde rum. Klart är i alla fall att de tredjeårsstudenter (”tredjeringarna”) som bodde på elevhemmet Gransäter hade ansvar dels för att arrangera ett disco på lördagskvällen samt också att ordna ett så kallat ”existensbevis” – en aktivitet de nya eleverna skulle genomgå för att sedan välkomnas till discot. Endast pojkar var inblandade i planerandet av dessa händelser och samtliga tilltalade samt målsägande är pojkar. Tingsrätten finner det utrett att ingen av de tilltalade egentligen varit så intresserade av att göra existensbeviset men att de upplevt en förväntan från resten av skolan att de skulle göra det och att händelsen inte var särskilt planerad. De hade fått instruktioner från skolledningen om att det skulle handla om en spännande och rolig grej som skulle vara frivillig för de nya eleverna och att det inte fick förekomma några kränkningar, någon diskriminering eller några sexuella anspelningar. Tingsrätten finner det också utrett att de tilltalade hade uppfattningen att de nya eleverna informerats av personal om att det handlade om en frivillig aktivitet som skulle vara rolig och spännande.

Medan de tilltalade går mot det aktuella elevhemmet för att genomföra ”existensbeviset” diskuterar de fortfarande vad de egentligen ska göra. En av de tilltalade har med sig ett strykjärn. De kommer fram till att det ska använda sig av det, poängen är att de ska låtsas som att strykjärnet är varmt (fast det egentligen är kallt) och placera det på de nya elevernas kroppar. Tanken är att det ska va spännande och nervöst för de nya som sedan ska tycka att det var kul. I första rummet går allting bra; de säger åt de två som bor där att lägga sig på golvet, de binder för ögonen på dem och ”fibblar” med kontakten till strykjärnet vid uttaget så att det ska uppstå en osäkerhet kring om det är varmt eller inte. Efter händelsen skrattar eleverna, de kramar om varandra och de äldre hälsar de yngre välkomna till discot. I samband med detta kommer elevhemsföreståndaren (dock inte den som står åtalad för medhjälp) förbi och undrar varför tredjeringarna inte berättat att de kommit för att utöva existensbeviset. De tilltalade ber om ursäkt för detta och berättar att allt gått bra varpå elevhemsföreståndaren säger att de då kan göra samma sak i nästa rum men å ta det lugnt eftersom pojkarna som bor där är yngre.

9 pojkar i trean på gymnasiet går då in på rummet där två pojkar som just börjat nian bor. Det är mörkt i rummet och de tilltalade frågar varför de snackat skit om Gransäter och säger att de ska bränna in bokstaven B på deras ryggar. Allt detta finner tingsrätten utrett har hänt. De säger åt pojkarna att lägga sig på golvet, binder för ögonen och en av de som fälls för vållande till kroppsskada börjar ”fibbla” med kontakten vid uttaget (inte samma person som i förra rummet) medan den andre som fälls för vållande till kroppsskada håller i strykjärnet. Kontakten fastnar några sekunder i uttaget men den tilltalade uppfattar det inte som att det blir varmt och den andre placerar strykjärnet på ryggen på en av pojkarna. Det är inte utrett vem som placerar strykjärnet på den andra pojkens rygg. Det framkommer strax därpå när elevhemsföreståndaren kommer in på rummet att båda pojkarna (men framför allt den första) fått skador på ryggen och ”existensbeviset” avbryts och pojken skjutsas till sjukhus och en polisanmälan görs. Pojken har fått en andra gradens brännskada, 14×8 cm stor.

Jag tycker att den omfattande (88 sidor) domen på många sätt är bra. Tingsrätten är tydlig med hur den resonerat och inleder också med att klarlägga de rättsliga frågor som är relevanta i målet: det vill säga vad som gäller när det kommer till de brott som de tilltalade åtalas för, vad som menas med uppsåt och oaktsamhet och när ett samtycke kan ha ansvarsbefriande verkan. De tilltalades invändningar går nämligen ut på att de i första hand saknat uppsåt och i andra hand att de målsägande samtyckt till händelsen. 

Min huvudsakliga kritik mot domen handlar (återigen) om brister i uppsåtsbedömningen: tingsrätten gör inte en fullständig uppsåtsbedömning. Se min replik på SVT Debatt här apropå bristande uppsåtsbedömning i våldtäktsmålet från Lunds tingsrätt samt mitt tidigare blogginlägg om våldtäktsmålet från Göteborgs tingsrätt här.

För det första ger tingsrätten lite olika budskap kring vad uppsåt egentligen är när den i domens inledning klargör rättsläget på området. Först står det att uppsåt (något förenklat) är samma sak som avsikt ( se s. 31 i domen där tingsrätten förklarar skillnaden mellan uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott). När tingsrätten sedan närmare ska förklara uppsåtsbegreppet så beskriver den korrekt skillnaden mellan avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt men när den direkt efter ska förklara vad det innebär i det aktuella fallet så beskriver den likgiltighetsuppsåt på ett felaktigt sätt. Domstolen skriver att det räcker med att de tilltalade varit likgiltiga till risken att målsäganden kände sig hotad eller ofredad vilket inte stämmer. Som domstolen själv skriver högre upp på samma sida innebär likgiltighetsuppsåt att den tilltalade insett/misstänkt risken att den målsägande kände sig hotad eller ofredad men varit likgiltig till att den målsägande kände sig hotad eller ofredad. På bara några få sidor har det alltså kommit flera olika beskrivningar av vad som avses med uppsåt och det är anmärkningsvärt att en tingsrätt inte konsekvent kan beskriva likgiltighetsuppsåtet på korrekt sätt.

När det sedan kommer till själva uppsåtsbedömningen gör inte tingsrätten en fullständig sådan, den prövar endast avsikts- och insiktsuppsåt, inte likgiltighetsuppsåt. Eftersom tingsrätten finner att de tilltalade saknar uppsåt frias de som sagt beträffande åtalen om olaga hot alternativt ofredande. Tingsrätten kommer dock fram till att den målsägande rent objektivt sett blivit utsatt för ett olaga hot.

Jag är inte säker på, efter att ha läst domen, att bevisningen i det här fallet hade räckt för att styrka ett likgiltighetsuppsåt men jag tycker att det är problematiskt att tingsrätten inte redovisar en fullständig uppsåtsbedömning i domen även om utgången i målet om de gjorde det ändå hade varit densamma som nu. Vi har flera former av uppsåt och samtliga ska prövas och det ska redovisas i domen.

Precis som det lyfts fram i debatten efter händelsen på Lundsberg har det uppenbarligen brustit när det kommer till skolledningens ansvar för de barn som går på skolan. Att det rent ut behöver sägas att det inte får förekomma några kränkningar, någon diskriminering eller sexuella anspelningar vittnar om vilken märklig kultur som uppenbarligen måste prägla skolan. Att skolledningen och vuxenvärlden brustit i sitt ansvar ursäktar eller förmildrar dock inte de tilltalades ansvar som också tingsrätten lyfter fram i domen. Men att det värdegrundsarbete och förändringsarbete som nämns av både målsäganden, tilltalade och vittnen inte varit tillräckligt är tydligt.

Det går också att ställa sig frågan om hur skoj det egentligen kan anses vara att skrämma nya elever med att låtsas att ett strykjärn som ska placeras på elevernas kroppar är varmt, eller hur lustigt det är att säga att man ska brännmärka någon? Och även om det förmedlats till flera (om än inte alla) av de nya eleverna att det var frivilligt att delta i ”existensbeviset” – hur lätt är det att säga nej till flera äldre elever när en är ny på skolan och kanske angelägen om att komma in i gemenskapen? Hur frivilligt blir det egentligen? Och varför, om det nu bara var en skoj grej, ville inte de tilltalade (enligt vad som framkommer av domen) utsätta de kvinnliga eleverna för det? Varför behövdes det göras åtskillnad om det nu inte var annat än ett roligt välkomnande till skoldiscot?